En liten men dessvärre viktig tanke
Det känns orättvist att allt hänger på mig.
en liten fundering, igen.
jag sitter inne,
i ett hörn,
och dör.
vissa firar lilllördag, jag har onsdagsångest.
det är bra när allt är som det ska,
som man vill att det ska vara.
(allt är inte som det ska)
för precis så som det är.
så ska det vara och förbli,
(saker och ting måste ändras)
för att jag ska vara nöjd.
(jag är inte nöjd!)
det är fint att mitt inre skriker i kursivt.
sådan förälder sådant barn
jag hatar när ens föräldrar klagar på att man beter sig på ett visst sätt
när det beter sig precis likadant.
hemma hos oss:
pappa och jag diskuterar en sak.
jag säger att han måste inse sin del i problemet.
då säger pappa att nu börjar jag sådär igen, skyller ifrån mig och tycker bara att det är han som är delaktig sen så börjar han prata om vad jag gör fel och att jag har större del i problemet än vad han har.
VEM ÄR DET DÅ SOM SKYLLER IFRÅN SIG?
det som irriterar mig mest är att det är pappa som är grunden till problemet,
sen blir jag bara bidragande orsak till att det blir större
bara genom att finnas till ungefär.
jag hatar när man inser att man är precis som sina föräldrar.
självinsikt.
nu blir det lite allvar.
ajajaj. men jag kom på idag varför jag är som jag är.
(och jag tänker inte på att jag fick en glaslampa i huvudet som bebis)
rädd för relationer av alla slag. (vänner, släkt, förhållande)
inte för att jag i första hand är blyg.
det är för att jag är rädd för att bli lika beroende av en annan människa igen.
tack så hemskt mycket.
Precis som jävla vanligt?
Jag trodde verkligen att saker hade ändrats nu, att det gått framåt utvecklats. Inte att det stod och stampade i samma spår.
Inte att samma svek skulle komma åter igen. Precis som det brukar. Trodde att det var dags att sluta oroa sig.
Vem har felfelfelfelfel?
Varför ändrar sig vissa saker aldrigaldrigaldrig, aldrig?
Besviken, arg, utlämnad, bortglömd, ledsen, förbisedd, helt jävla förkrossad.
