För att ni ska slippa när ni precis kommit hem.

Jag tar på mig mitt bästa humör,

försöker.

Men mitt tålamod klarar inte så mycket.

Jag klarar inte av att vara trevlig när jag bara får skit.

Jag kan inte låtsas som att jag är okej när allt ni gör får mig att gråta.

Jag vill inte försöka när ni bara grälar på varandra och på mig.

Och jag tänker inte tyst titta på när ni gnäller på min syster, för hon har inget gjort.

Allt var så bra, utan er.

Jag mådde bättre än någonsin.

Men nu är stenen i min bröstkorg tillbaka.

Jag har alltid trott att det är för att någon saknas.

Men nu vet jag bättre.